Att förlora en vän När jag var liten byggde jag sandslott. Jag var på dagis, och varje dag lekte jag i sandlådan med mina kompisar. Jag byggde vägar och fantiserade hur livet var för en vuxen. Jag var bara ett barn, men hade drömmar som var större än jag idag kan förstå. En dag kom jag inte överens med mina vänner. Sandslotten slogs sönder. Drömmarna bleknade. Än idag bygger jag sandslott. Jag fantiserar och drömmer. Jag umgås med vänner och vi leker tillsammans. Ibland vill inte en vän leka som jag. Våra sandslott rämnar. Men aldrig permanent. Vi möts igen. Börjar om. Jag gillar den världen. Den värld där man aldrig kan ta någon eller något för givet. Samtidigt slutar det alltid lyckligt. Detta är inte verkligheten. Verkligheten ger mig aldrig ett lyckligt slut. Min verklighet - den verkliga världen. Jag minns den dagen så väl. Flaggorna vajade på halv stång. Hela folket gav en minut till ära för de drabbade. Återigen blev jag påmind om hur skör verkligheten är. Det var först ofattbart. 63 namn på ett papper. Jag förstod inte allvaret, men bakom varje namn fanns en individ. Bakom varje individ en familj, en släkt, en vänskapskrets. Det papper jag såg betydde så mycket mer än jag förstod. De anhöriga hade haft ett sandslott. Sandslottet revs. I min värld hade sandslottet kunnat byggas upp igen. I verklighetens värld var det borta för evigt. Josef Hemmingsson 981111-1150